God Jul

Mmm. hemmagjord i minsta detalj.


önskar jag alla fotonördar, whisk(e)y-tokar, vänner och alla andra också för den delen.

Nu tar vi lite ledigt, vilar upp oss och samlar kraft inför ett nytt år med bilden i främsta rummet.
Jag är slut, helt slut. Jag var inte färdig med julbestyren innan 02.33 inatt, och klockan sju var det dags att gå upp. Grabben skulle öppna lite morgonjulklappar och det gick inte att vänta.

Skinkan som legat i saltlag i förrådet sedan lucia skulle jag koka på dagen igåg men annat kom emellan så jag satte inte på grytan innan 19.30, den var färdig halv ett på natten och sedan var det bara att ställa sig och göra grilljeringen.
Vad tycks? Snygg eller va?!! Snacka om god sälta! Och inte tillstymmelse till färgämne i. Bara kött, prima kött.

Nu slappar vi ett tag. Jag är fortfarande förkyld, 2 veckor och två dagar har det hållit på nu. Grrr.
Vila nu upp er, vi hörs!

Working class hero

Nu har jag precis lämnat dagens jobb till Dagens Samhälle. Det har varit stressigt idag men nu är jag fri att gå hem, eller hem, nej vi här på kontoret, (cvadrata, jag och Thomas) skall ju ha julfest nummer TVÅ ikväll. Glögg, julmat och paketöppning. Mysigt. Få se hur jag mår imorgon...

As-gamen

Foto: Mattias Johansson
Slätafly fick ordentligt med stryk av gästande Röke och missade
därför ett viktigt avancemang.

Det var min tidningshelg nu i helgen. Någorlunda lugn faktiskt. Det är ju inte någon sport på gång så här innan jul. Bara innebandy.
I lördags var jag i Torsås i södra delarna av länet för matchen mellan Slätafly och Röke. Slätafly var bara tvugna att vinna matchen för att ta sig upp i tabellen. Det lyckades dom dessvärre inte med och en deppbild ville jag ha innan jag åkte hem. Nu är ju innebandyspelare inte så värst känslosamma och visar inte direkt några sådana alls vare sig dom vinner eller förlorar, men en kille satte sig ensam på bänken och deppade, jag satte mig en bit bort och knäppte en bild.
Vet ni vad tränaren kallade mig då?

Asgam! As-gam!!!
Jodå, det var sportreporten som hörde honom säga något i stil med detta till en annan:
-Där sitter den där jävla fotografen och gottar sig i vår förlust, jävla asgam!

Men vad är det då? Löjligt. Bara löjligt.

Svd

Hade en stor grej om sig själva i helgen. De fyllde ju 125 år i fredags. Bla listade de 23 (tror jag) kända medarbetare genom tiderna, inte en enda fotograf fanns med. Typiskt. Vi är liksom inte med. Vi fyller ju bara "hålen"...

På ett annat uppslag uppmärksammades dock att Hermann Ronninger vann den första Årets Bild-tävlingen 1942. Alltid något!

Air

Photo: Mattias Johansson

Min sån här mojäng har varit på service. Profoto lagade den inte så jag fick en ny, men det tog ett par veckor. Under tiden körde jag med syncsladd och sladdar är nåt jag inte gillar.
Jag saknade den enormt. Att behöva springa fram och tillbaka för att ställa in styrka, stänga av och på modellight osv. Går fetbort.

Men nu har jag trimmat in den och kan sköta allt från kameran igen, det är ju farligt att röra sig har jag hört, så nu står jag bara still och trycker på min Air Remote närhelst jag behöver ändra något.
Skööönt.

Grattis Bävman!

Jag ser på Darebergs blogg att Johan Bävman får ännu ett pris! Ett riktigt fint pris till!
Det är roligt, han är så sjukt duktig. Johan får en Leica-utrustning. Undra vilken?...
Coolt. Roligt!
Läs mer HÄR.

The Good, The Bad and the Blind

Jo, jag måste vara blind. Eller nästan iallafall.
Förra veckan, innan jag blev sjuk, plåtade jag glas i studion. Svart glas. Svarta runda glasbollar. Det är tamejfan bland det svåraste man kan plåta. De fångar in precis allt och lite till och det vill man ju slippa, så det är ett evigt pussel att få snygga högdagerlinjer i kanten osv utan att få med sig massa speglingar från studion, stavit, bouncrar, min fula nuna osv. (nja, sååå ful är den ju inte)

Sen gjorde jag iordning bilden i CS4 och skrev ut den och WHAT? Kolsvarta skuggpartier och glaset likaså, nu skall ju glaset i och för sig (skall det ordet verkligen särskrivas? iochförsig?) vara svart men några procent skall ju finnas, typ 11 eller så. Här var det 0. Ingenting syntes. Jag skickade bilden till Thomas dator som jag vet alltid är i topptrim och där var den lika svart. Alltså är min skärm åt fanders. Faaan ropar jag, den kostar 15000 spänn och är nyss kalibrerad och ändå visar den fel!!! Arrghh!!

In i CS4 och kolla färginställningar och profiler och allt ser rätt ut.
Sen blev jag sjuk och tänkte inte mer på det.

Idag är jag tillbaka. Nu är allt lätt igen. Jag börjar med att kolla när min "nykalibrerade" skärm verkligen kalibrerades.

-1200 timmar sedan, styvt! Ojdå. Som när man på morgonmötet på tidningen säger,
-Men det där knäcket gjorde vi ju för tre veckor sedan, det kan vi inte göra redan.
Och så är det minst ett och ett halvt år sedan sist, haha!

Ojdå som sagt, dags att göra om kalibreringen. En sån här EIZO ColorEdge-skärm skall man ju kalibrera typ efter 400 timmar. Men 1200 är kanske lite väl?

Skärmen blev ju bättre förstås, men felet med svärtan fanns kvar. Arrgh nummer 2.

In i CS4 igen, färginställningar och...
Men guuuuud, är jag tokig. Nu var den där lilla rutan som simulerar "videokontraståtergivningen vid konvertering mellan scen och utdatarefererade färgprofiler" (blir anfådd bara av att skriva det där) ikryssad, hur blev den det, det var den inte innan?
Jag kryssade bort den och nu visas bilderna som dom skall, rätt svärta och omfång!!


Nu är jag på banan igen. Min kära EIZO och jag är vänner igen.

Ni ser ju själva

Jag måste ha varit bra seg i huvudet när jag lade in en häst istället för ett svin i inlägget nedan?
Vågar inte svara på huruvida det berodde på förkylningen eller det faktum att jag missade lunchen och därför fick en blodsockernivå i höjd med knävecken, men märkligt är det never the less.

Det var inte bara lunchen jag missade idag, jag missade också Fotografen från Riga på tv ikväll, men det skall jag kika på nu! Tack svt Play.

Men å andra sidan

om jag inte kan gå på julfesten imorgon så kan jag gotta ner mig i klimatfrågan.
Det är Politiken och Jonathan Bjerg Moller´s enorma jobb om Bangladesh och hur klimatförändringen drabbar landet. 8 månader har han varit där. Stort. Tålamod. Bra. Rejält.
Stillbilder blandas med rörligt. Härligt. Så vill jag jobba, fast kanske inte 8 månader just. Jag vill ju vara hemma en del också, hos familjen, garaget och lite flugfiske.
Hos mr Galbraith hittar ni snabblänkar till Jonathans bildspel.
Se det när ni har lite tid över.

Svinet

Foto: Mattias Johansson


Jag är förkyld.
Jag är man och är förkyld.
Jag är man och är förkyld och har ont.
Det är synd om oss män när vi är förkylda...
Och när vi har ont...

Jag tog svinsprutan häromdagen och det får jag lida för nu. Armen ömmar och illamående och förkylningssymtomen dunkar i hela kroppen.
Imorgon är det julfest, måste vara frisk tills dess.

Ynk...

Hör och häpna

Photo: Mattias Johansson

Jag kan inte fatta att året går mot sitt slut. Men jag påminns genom de gallerier som redan börjar dyka upp därute.
HÄR, eller HÄR tex. Mer finns att hitta hos Rob Galbraith.

Men men, några dagar är det ju kvar. Nu sätter vi oss i bilen och åker mot västkusten, igen.

Sydsvenskan

Foto: Mattias Johansson

För ett tag sedan gjorde jag ett jobb för sydsvenskan. Alltid roligt, de planerar i ganska god tid, tar sig tid liksom. Alltid engagerade och tar varje jobb på allvar.
Det är viktigt, tycker jag, att varje länk på en redaktion tar sin del i jobbet på största allvar, men att även ta de andras delar på lika stort allvar. Många tidningar har problem med detta tror jag.
Jag kan bli galen på just det den där nedlåtande tonen som finns på vår och många andra redaktioner mellan avdelningarna. Vi skall motarbeta detta. Pep och beröm kanske är metoden?
På sydis verkar dom duktiga på just detta.

Jobbet för sydsvenskan innefattade begravningskistan Angelbox, tillverkad av Rydéns för Fluffbabes i Kristianstad. Den är ceriserosa, verkligen rosa alltså. Ja, ni ser ju själva. Med änglavingar på sidan. Rätt coolt faktiskt. När jag viker hädan vill jag ha någon form av motivlack. Kanske en kista målad som en X-vinge (starwars, ni vet) med dödsstjärnan i bakgrunden och lite dogfights. Eller?

På tal om Starwars, ni har väl sett det HÄR. Min kollega Gary tipsar och jag jublar! Riktigt bra.

Salt ser ni HÄR.

Jag blir lite sugen på att filma lite nu...

Här kommer bilderna från sydsvenskangrejen.
Tyvärr blev det blev bara en i tidningen. Men här ser ni resten.

Västkusten T/R

Foto: Mattias Johansson

Imorgon skulle jag och Thomas ha plåtat stora, blanka (inte så patinerat stiliga väghyvlar som ovan) maskiner i rostfritt stål på ett stort företag i länet, men det blev uppskjutet och vipps var dagen blank. Det skulle jag naturligtvis hållit klaffen om för genast var Kalle där och högg i mig. Så det blir en tripp till västkusten istället, ett rätt kul porträtt tror jag. Kan bli skoj. Återkommer.
I söndags var jag också på västkusten över dagen. Det är långa mil i bil det där. Träsmak trots att jag kör audi.

Det har ju varit dött här på bloggen ett tag. 13 dagar tror jag bestämt. Det är dåligt, jag vet.
Ibland måste man rikta energin åt annat håll och det är det jag sysslat med. Mycket jobb, byggande på huset, lagande av bilar, lagande av mat, målande, lekande med grabben, schemaproblem på tidningen, trötthet och inspirationsbrist, champange, ja allt möjligt har tagit min tid i anspråk. Men jag skall återigen försöka bättra mig.

Kolla detta om du har tid över.

Nu måste jag sova, bilen går 07.30. Men först lite Scrubs.

Längtar söderut

Perpignan, utsikt från fästningen, mot ostnordost.

Just nu längtar jag till Perpignan. Så det knakar. Jag trivs verkligen där.
Medelhavet, skaldjur, muscatviner, varma vindar, glada människor.
Värme, värme, värme, alla flyr kylan för värmen. (som han sjunger i Paradise Park, den gode uffe)

Imorgon kommer Per Carlsson och visar Canons nya stjärnskott, Canon EOS 1D Mark IV för oss dreglande fotonördar på Östran. Blir skoj.

Fängelset

Foto: Mattias Johansson





Som ni läst HÄR innan fick jag inte tillstånd att plåta inne på fängelset inför presskonferensen angående kriminalvårdens önskan att lägga ner alla landets 1800-talsfängelser. Så så här fick det bli.
De anställda kämpar i motvind för att få behålla fängelset i kalmar. Det ser dock mörkt ut. Besparingen kriminalvården gör kan omöjligt bli något annat än mycket kortsiktig.

Jag menar att är det något de intagna grabbarna behöver (på kalmar anstalten sitter livstid/långtidsintagna) så är det väl trygghet, och att dom då skall slussas runt i landet på kortsiktiga tillfälliga platser tills det nya fängelset byggts kan ju aldrig vara nyttigt. Då skall dom på varje nytt ställe visa sig på styva linan och det blir bråk och otrygghet och någon form av moment 22 uppstår.

Inspiration

Foto: Mattias Johansson

Chefskursen blev inställd. Trist, jag som hade laddat med kolhydrater och för lite sömn.

Vissa säger att det här är Kalmar fulaste hus, jag vet inte det ja, men särskilt inspirerande arkitektur är det ju inte.
För att få inspiration lyssnar jag och tittar på Damien Rice och Lisa Hannigan HÄR. Så rått och uttrycksfullt att man bara vill vara med. Kasta sig in. Huvudet före. Ge sig hän. Först mjukt och lent men efter 4 minuter smäller det, hm, låter precis som en riktigt bra irländsk whiskey, typ Midleton, kanske får det bli en sån ikväll...

Fredag!

Chefskurs

Ölandsbron i horisonten får symbolisera min tanke om att på sikt
förbättra kommunikationen och bygga broar mellan avdelningarna
på tidningen.
Foto: Mattias Johansson

Jag skall på chefskurs imorgon. Lära mig hålla utvecklingssamtal och sånt. Det är nog nyttigt. Spännande och läskigt på samma gång.

Mitt mål i bildchefandet är att utveckla Östrans bildjournalistik till något riktigt bra, för det vet jag att vi kan. Vi är duktiga och ambitiösa allihop, men vi måste få UTRYMME att vara duktiga och ambitiösa också. Det är mitt jobb att fixa det. Nu är jag ju tjänstledig på 66% så tiden är ju knapp, men jag måste sätta lite press på mig.
Jag och Tomas Königsson har många idéer som måste sättas i verket. Funderingar, stora och pompösa, men med mycket vilja och stort besvär skall det nog funka.
Vår tidningsledning består av sk textmänniskor så bilden får inte så stor plats i den dagliga planeringen av tidningen. Men det har blivit bättre på sista tiden så nu kör vi.

Jag skall också verka för att bygga broar mellan avdelningarna, få igång nyttiga samtal om bilden och dess betydelse, avdelningar imellan.

Jag skall få igång och inspirera våra redigerare så dom får utrymme och lust att exprementera lite.

Få till stånd ett alternativt sätt att jobba, då vi känner att vi fotografer inte är journalister utan bara någon som "fyller ett hål" på sidan. Vi måste ta större plats på redaktionen och i tidningen.

Kort och gott, göra en riktigt bra avdelning där kreativitet och jobblust sprudlar!
Fast det får naturligtvis inte kosta några pengar.

Är du sugen på en Canon EOS Mark IV kan du titta lite HÄR. Ett white paper på nya kameran. Eller HÄR om du vill.

Skåne och fängelsegaller

Jag skulle ju packa inför min lilla skånetripp imorgon, men nu sitter jag visst här ändå. hur gick det till?
Min profotosändare (Air Remote) är på verkstad och har varit så i ett par veckor nu så jag får köra med syncsladd, jag snubblar och fräser... Längtar efter min remote. Jag får ju också gå fram och tillbaka mellan blixtarna för att ändra styrka, istället för att sköta allt från kameran, men man skall ju se allt på den ljusa sidan och jag får ju lite motion. Eh?

Annars har jag nog med mig allt? 2 Profoto D1 AIR, fyra stativ, paraplyer, reflektorer, hårddisk, sladdar, sladdvinda, Reflexskärmar, hopvikbar bakgrund för säkerhets skull, 5D mkII, ett par gamla manuella nikongluggar som kanske kommer till användning om kreativiteten bränner i kroppen på mig, Ibumetin, nytt paket med stripes, novalucol och en gps som inte hittar gatunummer...

Undra om jag glömt nåt.

Titta HÄR. Dom är duktiga overthere. Enda missen är i min mening att alla bilder är plåtade med samma brännvidd, typ. Det blir lite trist tycker jag, jag vill alltid blanda lite tele, lite vidvinkel och lite normal. Mera liv så.

Idag har jag varit på Kalmar fängelse, men jag fick inte plåta något därinne och det var ju för trist, men väl ute i kylan gick det bra. Snabba ryck men det blev några rätt sköna bilder till knäcket iallafall. Tyvärr fanns det bara plats för en sida.

Nä! Nu: packa!

Snart klar

Grabbarna på Bravida.
Foto: Mattias Johansson


att åka till västkusten.
Skall bara...

På tal om att snart vara klar. För några dagar sedan så jag dom kommit flera våningar på den nya sjukhusbyggnade i Kalmar. I våras var jag där och plåtade åt Bravidas tidning Bravisen. Då hade dom precis börjat gräva där. Gosse vad fort det går. Eller är det tiden.

Nu: Bråttom!

Vad ser ni?

Vad ser ni?

Ungefär som en sån där psykotest där man skall titta på teckningar med bläckstänk och säga var man ser. Går det till så på riktigt förresten eller är det en myt, nån som vet?

Men vad ser ni i bilden?

Nu åker jag till Varberg för lite familjekalas.
På tisdag åker jag till skåne och plåtar en heldag eller två med reklambyrån Kreation.
Det skall bli riktigt roligt. Dom ställer lite krav och är engareade som tusan.
Jag måste planera det där lite känner jag. När skall jag hinna det, i bilen kanske.

Rekreation...#2

Den lilla lilla lilla felande länken i värmesystemet ligger
slaktad på köksbordet.

Det här börjar ju likna en bilblogg istället för bildblogg, haha.
Men jag gör ju bara en massa hemliga reklamjobb nuförtiden så det finns ju inte så mycket bilder att visa för tillfället.

Det räckte ju inte att byta bromsar och skivor, utan när jag nu väl kom igång på garageuppfarten så tog jag tag i värmeproblemet också. Jag har nämligen kört utan värme sedan i våras. Det funkar ju bra på sommaren, men nu, i november är det inte lika kul. Höjden var förra helgen, när familjen åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, på höstmarknad. Jodå, fullt påpälsade i +8 grader i bilen åkte vi de 13 milen till Vimmerby, gick på marknaden, tittade på pippi, pratade med Kling och Klang, frös och frös lite till. Sedan satte vi oss i bilen igen och körde hem, ÄNNU kallare var det då kan jag säga.

Så efter jag åkt hem från Östran häromdagen skruvade jag bort fläktskenorna, torpedskydd, torkare, torkarnas länkarmar, torkarmotorn, öppnade värmehusets ena sida, plockade ut spjällmotornhuset och tog in det i köket. Sedan var det fram med pinsett och lupp. Inuti det lilla plasthuset fanns en liten liten elmotor och en massa kuggljul. Jag fick plocka ut elmotorn och plocka isär den i molekyler för att få ut kolen och de små tillhörande bläcken. Jag lovar, de här kolen är SMÅ, typ fyra fem millimeter. Jag gjorde rent allt med T-röd (tog ett par klunkar också för att komma igång...) men det hjälpte inte. Felet satt i kollektorn, där finns små, små springor mellan kopparplåtarna, typ som tunna hårstrån, mellan dom satt smuts som kortslöt motorn.

Lilla motorn spann igång så fint så och allt monterade tillbaka, länkarna rörde på sig så fint och nu har jag kört med högsta värme hela veckan, bara för att jag kan!!

Själv är bäste dräng, men snart får det vara ett slut med det.

Rekreation...

tycker vissa.
Inte, säger jag.

Hela söndagen gick åt till att byta bromsskivor, backar och däck.
När jag blir rik (eh?) skall jag låta andra göra sånt här, så kan jag ligga på sofflocket istället!!

Vad hade detta med foto att göra?

Pensionärer i kubik

På morgonmötet igår såg jag en röd tråd, pensionärer. Nästan alla jobben handlade om pensionärer.
-Jag ser ingenting för unga läsare, försökte jag men möttes av tystnad.
En stund senare sa jag samma sak, samma tystnad.

Låter jag bitter? Nä, det är jag inte men det blir ju så här med tajta budgetar och för lite folk på redaktionen. Vi fotografer jobbar bara en på dagen och en på kvällen nuförtiden, och på den tiden skall man hinna alla jobben på listan, och vill man ändra något så är det förknippat med ganska mycket tjat och merjobb.

Men under dagen skulle jag också ta en bild som illustrerar att polisens fastigheter är för dyra i drift.
Ja, tänkte jag. Det är väl bäst att få in pensionärerna här också...de dyra fastigheterna drabbar ju i längden de gamla mest som får mindre pension varje månad.
Har man tema så har man, haha.
Så här tänkte jag... Hon går där med sin lilla påse innehållande ärtsoppa på extrapris och en liter mjölk med polisens splitter nya, arkitektritade och skinande mångmiljonbygge bakom sig.

PeO Larsson

Foto: PeO Larsson. (Promenad med papegojan Pär 1965)

Min kollega PeO Larsson ger mig en pungspark för att ta ner mig på jorden igen efter mitt 10-årsjubileum. 10 år är ingenting jämfört med hur länge PeO varit på tidningen.
Han har jobbat på Östran sen början av sjuttiotalet tror jag bestämt. Bilden ovan var den första bilden publicerade i Östran, 1965!!!
Det är lite pondus i det. 44 år i fotografins tjänst. Det du?

Där ligger jag i lä med mina tio år på tidningen.

PeO har startat en blogg, kul! Nytt blandas med gammalt. Leicabilder och rollieflex. Polen och USA. Riktigt kul.
Gå genast in och läs, HÄR.

10 år-16266 bilder

Min första bild för Östran. Carl-Gunnar Nyquist
håller pk om högskolans företagspark Atrium 21.
Foto: Mattias Johansson 1999.

Idag firar jag 10-årsjubileum. Eller firar och firar, jag jobbar på som vanligt. Jag glömde det där med tårta. Men jag smyger nog bort och tar en glass ikväll, innan jag piper hemåt.

Jodå, för tio år sedan lade jag in min första bild i systemet på Östra Småland ABs tidning Östran. Nu visar arkivet på 16.266 bilder, men det är inte hela sanningen. När vi bytte arkivsystem försvann mängder av våra bildern ut i cyberrymden och nu finns dom bara som negativ, i pärmar som dåvarande VDn ville slänga!! Vi räddade dom.
Denna siffran är ju de arkiverade bilderna, undra hur många "sparade" bilder man har i mapparna här på tidningen, måste ju vara många, många hundra tusen rutor.

Jag hade en Canon EOS 1n som jag just köpt begagnad. Ett 28-70/2,8 L och ett 80-200/2,8 L, blixt och en väska stor som en resväska, jag bar den på axeln och den var typ större än jag, den där väskan.
Det var som en dröm. Jag fick dra hur många rullar som helst genom kameran, något man inte var bortskämd med som hobbyfotograf. Visserligen hade jag just innan gått som lärling hos Thomas Jeansson (som jag nu delar 2 studios och kontor med) i ett år och då fick jag ju också veva hem en del rullar. Men privat, då fick man spara på rutorna minsann.
De första veckorna jobbade jag gratis för att få in en fot. Det är preskriberat nu...
Och det funkade ju bra, 10 år senare är jag fastanställd som bildchef, men tjänstledig på närmare 70 procent. Ja? det är ju ett sätt det...

Panik och gröna streck
Efter några veckor på tidningen blev jag betrodd att sköta plåtningen på årets största skolevenemang- Rugbyn, gymnasieskolornas stora drabbning i sporthallen. Fyra timmar hård rugby, med skador, svett, blod och massor av prestige.
Jag var nervös men laddad och gjorde mitt absolut bästa. Jag hade fotoväst. När jag kom hem med rullarna hade jag typ en timma till pressläggning eller nåt. Stressad till tusen sköt jag in rulle efter rulle, par om par i framkallningsmaskinen. 6 stycken var det. Väl ute kastade jag upp dom på ljusbordet, fattade tag i den gröna tuschpennan och gjorde gröna kryss på de rutor jag ville ha. Svetten lackade. Detta gjorde jag på 4 av rullarna innan jag upptäckte mitt misstag.
Jag hade i stressen visst glömt att klippa och lägga in neggen i plastfodralen först.
Så där står jag med gröna kryss över varenda bra bild. Fy faan!
Sen blev det bara svart...
Undrar om dom finns kvar, säkert.

Jag minns en bild
Varvsholmen i Kalmar, en liten ö mitt i centrala Kalmar skulle projekteras och här skulle enligt politikerna byggas bostäder och företagscentrum. Många blev upprörda. Särskilt arbetarklassen då Varvsholmen och dess varv varit en viktig arbetsplats i Kalmar sedan urminnes tider.
Förövrigt kan nämnas att Hermann Göring förtöjde sitt flygplan på Varvsholmen på trettiotalet nån gång. Usch och fy.
Hur som helst så insåg holmens försvarare att Varvsholmen så som dom kände den var ett minne blott. Detta skulle jag lite snabbt illustrera.
Hur tänkte jag och åkte ut och plåtade lite bilder, lite dystra industrimiljöer. Jag var inte särskilt nöjd men bråttom som jag hade åkte jag iväg mot nästa jobb. Då fick jag se varvsholmen sakta försvinna i min backspegel.
Där hade jag ju min bild!! Jag var så nöjd, så glad.
Simpelt och lätt kan man tycka nu men jag var så nöjd. Ett härligt minne.
Idag ligger det faktiskt fashionabla lägenhetskomplex och stora arkitektriktiga företagscentrum därute.


Det gamla varvet på Varvsholmen, ett minne blott.
Foto: Mattias Johansson 1999.


Film VS digital
Länge var jag en av dom som försvarade filmen. In i det sista. Men nu när jag sitter här och kollar i arkivet så...fy fan vad kassa filerna är! Soppade i gammal, pressad kemi, och sedan scannade på en scanner, med damm och skit, nä, nu är det skillnad.
Man kanske ser på den analoga tiden med lite väl romantiska ögon, eller?

Kul.
Nu: hem!

Fredag? Det är ju för fan onsdag idag...

Fredag, fast inte riktigt ändå

eftersom jag jobbar helg. Kalmar FF spelar tror jag och tydligen är det så mycket jobb så vi har tagit in extra fotograf på söndag. Så en 15-20 jobb kan det nog stå uppsatt på listan...

Bara att bita ihop.
Lite lättare blir det ju av att jag har min nya EOS 5D Mark II i min hand numera. Och tänka sig, bilderna blir skarpa. Det finns skärpa i dom. Haha.

Vad gör man inte...

för ett bra jobb?



Foto: Anders Jönsson


Foto: Jenny Holmgren

Ett skitjobb, men nån måste ju göra det.

Nja, det var väl helt frivilligt får jag erkänna.
Vi skulle göra en liten snabb grej på att kommunen får skicka spolbilen till ett område ett par gånger varje månad för att spola rent avloppet i gatan och suga upp en massa fett.
Det är från fritöserna i lägenheterna i området. Massa frityrolja hälls ut i avloppen, där stelnar det och täpper igen avloppen, med stopp, lukt och övesvämning som följd.

Vi tittade på lite när dom körde slangen under gatan, men det hände just inte så mycket så jag klättrade upp på spolbilen, inte heller där blev det riktigt bra. Sedan stod jag där och tittade ner i hålet och tänkte att va fasen, det är ju dit jag vill...
Hålet är sextio centimeter och jag är ju någorlunda smal iallafall så jag tänkte att jag nog skulle fixa det i min vanliga jacka och jeans. Icke sa nicke! Men jag fick låna en skyddsoverall och ett par gummihandskar, tur, för när jag kom upp hade jag skit långt upp i nacken. Blä!
Reporter Anders var snabbt framme med kameran innan jag försvann ner i mörkret i mina snygga skinnskor.

Så här blev bilderna:


Foto: Mattias Johansson

LIFE

Nummer av LIFE från 9 april 1945.
Foto: W Eugene Smith

Ojdå! Beroendeframkallande värre. Att läsa gamla nummer av LIFE får sannerligen timmarna att rulla förbi. Massa härlig fotografi. Från 1936 till 1972. Tar ett tag att gå igenom.

Läs HÄR tex.

Stort i tidningen

Foto: Mattias Johansson

I förrgår träffade jag boxerskan Jenny Ingvarsson i all hast. Hon hade varit i finland och boxats mot finska toppnamnet. Jenny vann rond 1, 2 och 4 men den finska domarn gick bara på poängen i från rond tre eftersom finskan vann den ronden. Så är det i boxningsvärlden förmodar jag? Har man ju hört menar jag, läggmatcher och så. Men vad vet jag?

Hon är trevlig, Jenny. Slåss mot killarna här i Kalmar.
Reportern Niclas frågade henne om killarna verkligen vågar slå allt vad dom kan när hon står framför. Visst gör dom det, blev svaret.
Det vet jag inte om jag skulle klara, men så är jag ju inte boxare heller.

Väl hemma ville jag göra en sk "sydsvenskare", det är ju osedvanligt orättvist att kalla det så, tidningar har ju, vår tidning också, gjort så här då och då i alla tider, (för att inte tala om kvällstidningarna) men på något sätt känns det som Sydsvenskan gjort det modernt igen, det kanske har varit lite ute ett tag, jag vet inte. Jag kallar det att göra en sydsvenskare iallafall.

Sporten tände på idén, chefredaktörn likaså, vi brukar ju alltid spara ett par spalter till annat även om vi drar en bild stort. Men denna gången slet vi bort allting.
Blev snyggt tycker jag. Vad tycker ni?

Andreas Yngvesson redigerade, Niclas Wassmo skrev och jag plåtade.
Enkelt, redigerarna spar ju lite arbete också, haha

Hur ser jag ut

Foto: Mattias Johansson

på den här mannens bild, kan man undra.
Jag blir allt lite nyfiken...

Tomas Königsson

Foto: Tomas Königsson

Flitige Tomas Königsson på Nyheterna spottar ur sig bildspel till våran bildspelssida. Nu har han tagit sig en titt på Emsfors bruks nedlagda kraftverk.

Se hans bildspel HÄR.

Nu: ett litet glas Mackmyra från en butelj jag fick av Kalle igår!

Till Martin Andersson

Foto: Martin Andersson
Eftersom det inte blev någon fisk denna gången blir det en bild från
vårens öringfiske i Varberg. En riktigt snygg flugfångad havsöring!
Naturligvis släpptes den tillbaka.

(Har ju inget med bildjournalistik eller foto att göra, eller nja, foton är det ju förstås.
De här bilderna efterlyste Martin redan i våras, men jag fick nog aldrig lagt ut dom.
Tror jag, här kommer dom igen!)


Idag skulle jag skulle enligt planerna ut med Gary för att blöta flugspöt i kalmarsund. Gäddan skulle luras och under natten hade jag bundit några riktiga gäddkillers till flugor. Mycket grönt.
Vaknade strax innan åtta, vindstilla, kallt, mulet. OK fiskeväder med andra ord.
Gary ringde och sa att han var på plats och att jag skulle skynda mig. Det gjorde jag.
10 minuter senare ringde han igen,
-Mattias! Det regnar och blåser JÄTTEMYCKET! Jag går över till spinnspö, fortsatte han.

Jag åkte ut iallafall, med flugspöt.
Galet vad det blåste, sydligt, ostligt, västligt och fasen vet vad. Byarna kom från alla håll.
Men mitt relativt nya spö och nya linan, eller nya och nya, men jag har inte hunnit testa dom i oväder innan, höll verkligen måttet. Kunde skuta ut en 15-18 meter eller nåt iallafall i den starka vinden. Kuling säkert.
Spöt: Temple Fork Outfitters 9 fot klass 8.
Lina: Scierra HMT Taper, WF 8 Intermediate med laddningszon.

Tre timmar klarade vi, sen var fingrarna odugliga, Gary fick inte igen beteslåset när han bytt wobbler och jag fick stickningar i ena handen.
Vi gav upp.

Hur gick det då?
Inte en fiskkrake så långt ögat nådde! Galen. Arg. Besviken. Men också laddad för revanch. Om och när man får tid nästa gång.


Samma öring som ovan.

Susanne Reuter x2

Foto: Mattias Johansson

Susanne Reuter ja, hon är kul. Jag har ju glömt att visa er bilderna jag tog på henne i somras. Det var åt Svenska Dagbladets bilaga "Min helg"...heter den väl va? Nåt liknande iallafall.

Hon skulle rida islandshäst på det somriga Öland.
Vi skulle träffas klockan nio på morgonen. När jag vaknade hällde det ner från himlen, fullständigt öste ner argsint, närmast ursinnigt regn.
Jag fick ett sms av Susanne som undrade om det var snyggt med regnkläder, haha. Vi hade en minst sagt roande sms-konversation under dagen, och det hela slutade med att vädergudarna smälte en smula efter vår soldans så himlen sprack upp och jag åkte över till ett då soldränkt öland.

Men nu kunde inte Susanne rida islandshäst, ty tiden räckte inte till och det fanns inte någon ledig häst som var ridklar. Så vi fick nöja oss med lite porträttbilder är hon myser sommarkväll med en av sina bästa vänner, Frodi.
Vi hade kul iallafall.


Så HÄR blev det på SvD´s webb, tidningen såg jag aldrig.


Foto: Mattias Johansson

Canon 5D Mark II

Äntligen!!
har jag fått tag i en Canon EOS 5D Mark II.
Efter tips från den alltid uppdaterade Paul Madej ringde jag till Mattssons foto i Lund.
Jag trodde inte mina öron när jag fick veta att dom faktiskt hade fler än en.

-Jaa, vi har faktiskt fler än en, sa Erik på klingande skånska.
-Den är min, utbrast jag, utan att fråga om priset. Och i mitt i mitt lyckorus över att ha fått tag i ett hus glömde jag också att beställa greppet, med nu är det också gjort.

Jag är glad. Lika glad som Susanne Reuter är på bilden här. Från i somras.


Foto: Mattias Johansson

Hasselblad H4D

Hasselblads nya flaggskepp, H4D.
Foto: Hasselblad

Hmf, jag som just bestämt mig för en H2 4shot med uppgraderat bakstycke, och så släpper dom en en efterföljare till 3an. En H4D. Nu? När jag bestämt mig? Vad gör jag nu?
Tänker om?

Fan ta ha-begäret!

Ljusstark bara förnamnet

Photo: http://en.leica-camera.com

Har man typ 80 lax, eller 9995 dollar brännande i byxfickan kan man alltid knalla ner till fotohandlarn och skrapa med sig en Leica Noctilux-M 50mm f/0.95, sen kan man nära på plåta i ett smearsel... Vilken glugg. Jag vill ha!
Fast jag har ju ingen Leica förstås, men den gör väl sig i bokhyllan också, haha.

Annars: Nils Oscar Rökporter! Massor av arom! Knäckigt, fruktigt, mustigt med rökt kornmalt och två sorters humle. Mumsigt värre, men tankarna gick lite år julöl till, vilket ger lite ångest så här mot höstkanten.

Jag mår illa-

och gråter en skvätt...
Jag har precis tittat igenom Stanley Greene´s bok Open Wound, som jag köpte häromdagen.
Jag mår j-vligt illa och ögonen vattnas rätt ordentligt vill jag lova. Fy och usch vad starkt.
Det är rakt på och inga krusiduller. Ett enormt civilt lidande. Historien vänder sig i magen.

Stanley är ju inte objektiv i sitt förhållande till kriget i Chechenien, så man får bara ena sidans tankar så att säga, om man förstår omvärlden rätt så var (eller är) ett ensidigt krig? Om man kan säga så. Checheniens sak är hans sak, liksom.

Köp boken om ni inte redan tittat i den. Eller kom över och kika i den här, över en whisky.

Jens Dresling

Photo: Jens Dresling
Bild från Jens Dreslings bildspel. Titta nu!

Om en månad ungefär har jag varit på Östran i 10 år! Galet, det var bara meningen att jag skulle stanna 3 veckor för praktik egentligen. Men det ena med det andra och vipps, så har det gått tio år. Jag skall säga att jag trivs ju inte riktigt med min märkliga tjänst som bildchef. Att sköta administrativa sysslor samtidigt som man skall plåta alla dagens jobb är inte lätt, allt blir lidande.
Vi har stora problem på tidningen nu. Vi fotografer vill så mycket och får så lite. Redaktionen, redigerarna och ledningen är alla textmänniskor och bilden har mycket liten betydelse på redaktionen. Men vi har planer. Vi skall resa oss. Vi skall ta större plats i framtiden. Jobba på ett annat sätt. Först måste vi få ledningen att inse betydelsen av bilden som kommunikationsinstrument. Det blir en utmaning som heter duga. Spännande!
Men tröttande, att alltid behöva lyssna på gnäll och tjat om varför man stannade 20 minuter på ett jobb istället för att hinna med två till på dom tjugo minuterna.
Vi får se hur länge jag står ut. 10 år skall jag klara iallafall, typ en månad kvar...

En annan man som jobbat länge är Jens Dresling.
Han har varit på danska Politiken i 25 år!! Det firar han med ett bildspel med duktigt med bra bilder.
Titta HÄR! Tog ett tag att hitta länken, klicka på texten under bilden på förstasidan.
Bums!

Visdom

Photo: Mattias Johansson
Äldre herre på gatorna i franska Perpignan. Säkert mycket vis.
Önskar man kunde prata med honom, intervjua honom.
Nästa år skall jag kunna franska!

Jag fick se den HÄR sidan av en slump och jag kunde inte sluta lyssna. Jag är en sucker för sånt här, och vill göra den här typen av grejor själv också. Men vem har tid, vem betalar?
Snart, snart, kanske.



Photo: Mattias Johansson
Det här visar väl bara att vi människor inte längre
besitter någon större vishet, eller?
Varför skall barn av idag behöva ha det så här? Vad är
deras chanser i livet? Visst, man kan ha det värre, men
ändå, va? Skit överallt!?

Stanley Green framför kameran

Stanley Green i Perpignan.
Photo: Mattias Johansson

Jag har plåtat Stanley Green. Coolt tänker jag. Är det tänker du?
Ja.

Vart vi än gick i Perpignan verkade vi stöta på mannen med sjalen, den mystiska mörka mannen med skäggstubb och mustiga färger. Han ser hård ut, kall men ändå på något sätt utstrålar han värme, eller kanske trygghet mer. Mannen som plåtat i Afrika, sovjet, Chechenien, centralamerika, mellanöstern, och en massa ställen till. Mannen som ställt ut bilder på Visa Pour L´Image fler gånger än jag har tår, förmodligen.

Det var Stanley Green.
Jag har bara sett han på bild innan och tänkt att han inte är så gammal, även om han plåtade rockband i slutet av 70-talet, men visst är han till åren kommen, säkert de femtio.
Efter ett besök på Couvent des Minimes, samma tillfälle då vi träffade M9-mannen (läs här) träffade vi på Stanley Green, in person. Jag tvekade lite innan jag frågade om jag fick ta ett porträtt på honom. Han tittade förvånat men pliktskyldigt upp på mig, nääää du Stanley (tänkte jag, men sa något annat på engelska) nu får du allt kämpa lite, look straight into the lens!
Det gjorde han till slut. Lite kall blick, färger, skäggstubb och en känsla av "kom inte för nära, då jävlar". Man blir väl sån av att plåta allt det där han plåtat och sett. Kall liksom, fast varm...

Jag har precis beställt hans bok Open Wound. Gör det du med.