Vägarna ja

För vetskap:
Att köra de typ 23 milen från Westport till Malahide (intill Dublin) tog oss över nio timmar!! Förstå så dåligt vägnätet på irland är. Nästan varje km står det gravstenar och kors intill vägen. Folk dör som flugor på vägarna där. Inte så konstigt. En genomsnittligt landsväg är lika bred som en fil här i sverige. Som en cykelväg ungefär och där skall man i 110 km/h mötas med en stadsjeep eller en gristransport. Tokiga är dom. Men EU pumpar ju in pengar nu för att hjälpa dom har jag hört. Behövs.

Nä, nu längar jag dit igen.

...och vi landade för länge sedan

De irländska fåren är vana vid trafiken, de går längs vägen och betar,
när man närmar sig drar de undan sina ben och väntar på att man
skall köra förbi, sedan går de ut igen. Kul.
Foto: Mattias Johansson


Förlåt för stiltjen här på bloggen. Men vadå? Jag har ju haft lite semester.
Visst, jag har jobbat ett par veckor sedan jag kom hem från Irland men man måste semestra lite extra från bloggen. (skyller jag på)

Lite bilder från irland tänkte jag också lägga in, någon gång, kanske imorgon.


Hur som helst.
Besöket på den sköna, gröna ön var fantastiskt, om än lite jäktigt. Det blev lite för mycket tid i bil, men så är det ju där.
Vi vaknade i Dublin, hämtade den LILLA (bra på de små vägarna) hyrbilen och gav oss genast av mot västkusten och Connemara. Ett stopp på Tullamore Dew Heritage för att kolla in lite härlig whiskeyhistorik och lunch. Sedan tog GPS:en oss på diverse villovägar och först efter typ fyra timmar i bilen (och bara 15 mil typ) kom vi fram till Galway. Vi käkade igen och gav oss av mot "vår hem" Clifden, långt ut på Connemaras kust. Fy faaan vad härligt det var att komma tillbaka. Torvdoften låg tung över gatorna och fiskmåsarna skriade, regnet silade lagom och kvällen gjorde sig påmind. Dags att leta upp et B&B. Vi hade tur: ett rum fanns ledigt på vårt favvoställe, The Arch. Längst upp med utsikt över bergen och viken in mot clifden.


Snyggt så det blöder i hjärtat.

Där bjöds vi på en musikkväll vi sent glömmer. Två grabbar spelade irländskt på en liten, varm pub och du gosse vilket drag det var. Och när sångaren, Micky Martin (!) skrattade åt sina egna skämt lät det så innerligt och störtskönt att ingen, INGEN, kunde låta bli att asgarva! Det blev helt galet. Violinisten tillika fantastiska gittaristen stod på scenen och spelade, stod utanför puben och spelade, stod på stolar och stod på baren, sparkandes glas omkring sig. Sååå skönt! Vi var lyckliga som barn på julafton när vi gick hem till vårt B&B.



Mera bil, mera hav, underbara berg, god mat och fantastikta vyer.
Näst sista dagen hade vi huvudbry. Det är ju så här att på Irland växer B&B som träd ur marken och det är aldrig några problem att få rum, även om det blivit typ trippelt så dyrt på senare år.
Men när vi kom tillbaka till Östkusten...Var det omöjligt. Hela dagen gick. När vi tillslut stannade i Malahide, utanför Dublin, sent på kvällen, hungriga, trötta, och inte hittade något B&B, fick vi ta in på Grand Hotell i Malahide, precis vid deras yatch club och tennis club. Fint som snus var det kan jag lova. Lyxigt och faktiskt inte så mycket dyrare än B&B. Eller ja, nästan dubbelt i och för sig...

Grand Hotell i Malahide.

En annan gosse ni nog känner var ju också på ön, han är lite flitigare än mig på bloggen och HÄR kan ni läsa om hans resa.

Irland

Om en timma går bilen mot Skavsta flygplats för vidare färd mot den gröna ön, mot de vindpinade stupen vi cliffs of moher, till regnet, till den svarta ölen, ön där whiskyn är len och där männsikorna är helt underbara. Alla är gästvänliga, bjuder in till samtal, säger ursäkta på trottoaren och gärna bjuder på ett skratt eller två.

Irland, du sköna Irland!

Bilden är ju inte från irland förstås, men väl från sveriges svar på de irländska kusterna, Kullen i skåne, med sin fyr och sin vidunderliga utsikt mot Danmark.
Där var vi förra veckan. Kul.

Så nu försvinner jag några dagar! Hej så länge.

Vi ses i blåsten där ölen är svart

Photo: Mattias Johansson


Planerna på Irlandstrippen står still, måste ta tag i det, idag, ikväll, nu!!
En rent privat trip, bara min fru och jag, inget jobbande, eller nja, vi får se.

Irland är en av jordens bästa platser, om man frågar oss iallafall, varför kan man undra, där regnar ju mest hela tiden, husen har prinskorvstjocka glipor mellan väggar och fönster, lakanen är kalla och blöta när man vaknar, det har blivit dyrt, (om man jämför med innan EU) vägarna är usla och...

Men det är väl lite av charmen antar jag för vi bara ÄSLKAR det. Det gör ingenting att det regnar, och när solen väl tittar fram över de gröna kullarna, smekandes stupens saltstänkta branter då bara smälter man, som en isglass mellan cubanskans...Ojdå, nu bar det iväg i tankarna igen. Usch, vilka räliga bilder jag fick...

Här har ni The Dubliners och The Pogues tillsammans.
Här har ni en goding med Flogging Mollys, som förstås är från USA, men ändå, musiken är ju irlänsk.
På tal om Pogues så kan man ju undra hur Shane Macgowan kunde sjunga, HÄR kan han det inte så värst bra...
Och så blir det lite av det HÄR förhoppningsvis.

Bilden har ingenting med Irland att göra, det är Cirkus Olympias föreståndare Henrika med två av sina 11 hundar, som hon sover med varje natt...Allergi?