Tomas vid Röda Grind.
Fojo, vad säger man? Inspirationen flödar och vi lär oss massor, och fort. Så fort att när man skall omsätta det ute på fältet blir det svart, tomt, stressigt. Men får man testat de nya "verktygen" några gånger så sitter det nog. Vi snackar Powertools här, rejäla grejor, inget lullull.
Man blir helt tokig av arbetslust. Man vill gå på, driva, planera, göra stora grejor. Men istället borde man ju nu tänka smått, göra lättare, fler och mindre bildspel för att få upp flytet i intervjuerna.
Idag har vi pluggat dramaturgi, på ett spännande sätt. Allting blev snorklart. Verkade sååå lätt.
Men?
Det gick åt skogen!!
När det sedan var dags att kila ut i verkligheten och samla in bilder, ljud och intervju kom jag inte på något ämne att belysa. Fiskodling? En demonstrant i 80-årsåldern? Boxningstjejen? Osv.
Men kankse att det finns någon kvinnlig brandman i Kalmar nuförtiden? Mmm? Bra, nu börjar jag komma nån vart. Jag sökte på Östrans hemsida och visst det, för ett år sedan började Kalmars första kvinnliga brandman på Kalmar brandstation. Jag ringde upp vakthavande befäl och visst var hon kvar.
-Vad gör ni idag? frågade jag.
- Vi har dykövning i Kalmarsund, fram till 17.00, sedan är det fysträning på brandstationen.
Jag blev riktigt glag och for iväg, hem och byta kläder, fixa ljudmaskinen, kamera, hittade inte mitt 50mm som jag glömt någonstans, körde iväg till Långviken och....
What? Där möter jag brandbilarna. På väg hem, klockan är ju bara tjugo i tre? INGEN DYKNING!?
Jag fick istället följa med till stationen där jag var med en liten stund, dom rengjorde dykgrejor, fikade, checkade brandil, och visst det funkade, men fysträningen ville jag ju också ha. Men nej, då sa hon ifrån, det ville hon inte alls och jag respekterade det. hon hade ju trots allt ställt upp på mycket, mycket kort varsel.
Intervjun då?
Verktygen jag fått med mig?
Jag hade ju på telefon sagt att jag behövde ungefär 1 minut intervju. Så Åsa hade naturligtvis ställt in sig på att intervjun skulle TA en minut i anspråk av hennes fikarast.
O´boy att jag blev stressad. Jag bytte taktik, det som skulle bli en mer känsloinriktad intervju fick ändras och blev mer av en fakta-intervju. Inget fel i det, men inte vad jag tänkt mig från början.
Nja, vi får se vad det blir av det imorgon, vid klippbordet.
Det är just intervjutekniken jag måste lära mig behärska, och även om det gick åt skogen idag så vet jag att med den kunskap jag fått under dessa två första dagar kommer jag att komma en bra bit på vägen mot den perfekta intervjun.
Men Åsa och hennes kollegor var trots allt väldigt snälla, förstående och tålmodiga. TACK!
