Svinstia

Lena Karlsson frågar sig vem som stjäl grisarna, och varför.
FOTO: Mattias Johansson

Äntligen har jag slutat stinka gris. I måndags var jag i ett grisstall utanför Kalmar. Det är någon som stjäl griskultingar där så vi åkte dit för ett riktigt snabb jobb. Jag gick in, stannade där i typ 4 minuter, gick ut, satte mig i bilen och jag lovar, jag kunde knappt köra bilen så jäkligt stank det.

Jag tål inte grisstallsdoft! Kogödsel, hönsgödsel, struts, get och mänskliga reningsverk i all ära, luktar ju godis jämfört med grisarna. Uhggffreöö!

En gång på det heliga nittiotalet skulle jag ta en bild till en artikel om allergi. Då åkte vi ut till just ett grisstall, en grisuppfödare gick och sopade golvet och det rök allergiframkallande damm i motljuset, snyggt, tänkte jag och satte mig på huk med 17 mm (som ju var 17 mm på den goda filmtiden) och väntade in gubben. Jag tänkte inte nämvärt på vart dammet han sopade mot mig skulle hamna ty jag var allt för djupt försjunken i mitt bildskapande. My God vad jag stank!! I veckor och år (lätt överdrift kanske) luktade jag grispiss, och varje gång jag satte min F5:a mot ögan kände jag den där groteska doften sticka till i hjärnbarken.

Hm, det låter som att jag för kampanj mot grisar, men så är inte fallet, dom är söta och goda, det är fina djur på alla sätt utom just, odören!


De flesta kompisarna i spiltan brevid är försvunna.
FOTO: Mattias Johansson


Gårdshunden Lincoln tröstar Lena Karlsson efter upptäckten
av grisstölden. FOTO: Mattias Johansson