Skärpan sitter

AI-Servo fick sig en liten test igår och den verkar sitta perfekt.

Men jag skall testa lite fotboll i sol också.   FOTO: Mattias Johansson

'

Den hederliga linjal-testen för att fixa microjusteringen. Galant. 

Som en smäck.

helt klart där den skall. Jag är såå glad, igen.

Min Canon EOS 1D Mark III har varit på service igen för felet med autofocusen. Jag fick tillbaka den efter en vecka redan. Och under tiden fick jag en lånekamera. Bra jobbat Canon.

Nu har jag justerat mina gluggar och testat enligt konstens alla regler. Se HÄR och HÄR.

Ja jäklar nu finns skärpan där den skall. Jag har levt utan riktigt skarpa bilder nu i typ 8 månader men nu är jag hemma igen. Skarpt och fint. Visst, det är ju inte Hasselblad eller leica vi pratar om men ändå. Åh vad skönt!! Me happy.

Igår var jag tvungen att köra bort till sporthallen och plåta lite handboll för att prova den följande focusen och se den funkade som den skulle. Otroligt vad skönt det känns när man känner att kameran "hänger fast" vid spelaren man följer. Det är längesedan jag kände det.

Ni kan inte ana så dåligt autofokusen varit på min MarkIII. Men nu är det allstå OK.

Den här fläkten plåtade jag innan jag skickade kameran på service 

och då såg den inte trevlig ut kan jag lova, tyvärr är den bilden borta, 

men här är den nya. Skarp rakt igenom. Och färgen sen då, Ohh vad

bra. Precis rätt färg utan att ha gjort något i PS. Det är Canon det!

Skarpt så det förslår. 

Kina

Photo: Mattias Johansson

Nu är dom igång igen i Kalmar. Fanerdun-projektet har återigen levererat rubriker i tidningarna.

Denna gången gäller det som så många andra gånger-olovligt arbete. Vad är det dom inte förstår undrar undertecknad? Det kan ju inte vara sååå svårt att förstå att man måste betala lön till arbetarna här i sveriga, inte ens de svenska anställda har fått någon lön sedan årsskiftet. Och att man inte får jobba i Sverige utan arbetstillstånd vet väl alla!? Eller?

Nä, de är märkliga de där kineserna vid snurrom i Kalmar. Dom skyfflar miljoner hit och dit men inte till dom som skall ha betalt.

Min kollega PeO Larsson var ute på Fanerduns byggplats häromdagen och då gömde sig några av de blåklädda kineserna i en cementtombola modell större. Dom hoppade helt sonika in i den, efter en stund tittade den ene ut och då var PeO berädd med kameran!! Kul.

Jag var där häromdagen. De syntes inte till. Polisen hade varit där tidigare under dagen. Men byggarbetarna hade av någon anledning monterat ner skyddsstängslet kring den ljupa chaktgropen, typ 150 meter lång och 20 meter bred, där hotellet skulle ha byggts.

FARLIGT !! Ungarna kan ju springa rakt ut  och ner i det bottenlösa ljupet. 

Som småbarnsförälder blir jag ju vansinnig!

Dom är för goa dom där Fanerdunarna...Vet inte om man skall skratta eller gråta.

Fler priser

Photo: Mattias Johansson

Jag skulle ju behövt två priser, så man kunde ha ett på kontoret och ett hemma i bokhyllan, att titta på smuttandes på en Connemara som just öppnats upp med några få droppar källarsval H2O!

Nu fick jag ju bara ett pris och är HUR nöjd som helst över det, så inte för det. Jag är så galet nöjd och vill ju krama hela juryn, men det går ju inte. Tänk att Espen Rasmussen och Paula Bronstein och Stina Maenpää har bedömt mina bilder. Stort. Kul. Och Anna Gullmark, KUL så det ryker!

Undrar så vad dom tyckte om de andra bilderna jag skickade in?

Visst ja, jag själv

Photo: Anders Jönsson




Den prisade bilden. Photo: Mattias Johansson

vann ju också ett pris i årets Årets Bild.
Ett tredjepris i Sport Feature, inte illa. Jag är så glad så jag spricker.
Nu fick man ju blodad tand. Nu måste man köra på och göra ännu bättre ifrån sig så man kan hitta några bilder att skicka in nästa år också.

Men man måste vara försiktig, tanken med bilderna får ju inte vara att tävla. Då kan man lätt mista innehållet och den egentliga focusen.

Grattis allihopa, helt otroooligt

Photo: Charlotte Johansson

som Kurt Olssons högra hand skulle sagt. Men vad kul det var att vara med i Årets Bild.
Visst, förra året var det ju tillställningen ett par bländarsteg flottare, det skall erkännas. Men det här året var det hela fem steg roligare. Jag vet att jag sagt det förut här på bloggen, men VILKEN fest det blev. Så j-vla kul att man fortfarande går runt och småskrattar för sig själv.

För Magnus Wennman var det ju naturligtvis fantastiskt. Hela 7 priser drog han hem. Bland annat Årets Bild och Årets pressfotograf. Galet! Ändå var han hur ödmjuk som helst hela kvällen. Bra kille. Bra fotograf. STORT grattis till Magnus.

Och min länskombatant Daniel Svensson blev det jättekul. Förstapris i sport action. Grattis Daniel.

Lars Dareberg vann sportreportage med sitt riktigt sköna reportage Tough Guy. Grattis till Lars.

Och Robert Henriksson fick priser, två priser. Han är så grymt duktig. Grattis Robert.
Nästa år kammar han hem massor med gubbar, gissar jag.

Enda tjejen bland vinnarna var ju som bekant superbraiga Sanna Sjöswärd. Hennes reportage om aneroxia är sååå bra. Och Sanna själv är ju såå trevlig. Grattis Sanna.

Ja listan kan göras hur lång som helst. Den slutar aldrig känns det som. Lägger man sedan till nomineringarna i World Press Photo och Picture of the year international så blir ju listan ännu längre. Galet igen. Kul. Vi är så bra, Sverige är bra. Kul.

Än en gång, GRATTIS allihopa och tack för en underbar kväll.

Mingel från Årets Bild

Magnus Wenmann får sig en rejäl lektionav Vera.
Ämen: Kyssteknik
Photo: Mattias Johansson

Vilken kväll det blev. Vilken fest det blev. Helt galet bra fest.
HÄR ser ni lite bilder från Årets Bild-festen.
Men lugna, det har gått genom censurglaset.
Håll till godo!

Omväg

Photo: Paul Madej

En liten avstickare skulle hinnas med innan Anders, Paul och jag styrde mot Vadstena slott och Årets Bild. Nämligen lilla hålan Örserum och Hugos Chark, berömd för sina isterband. Hugos isterband.
15 dubbla isterband av premium kvalitet skulle inhandlas till BG, uffe, mig själv och naturligtvis ett par till mina svärföäldrar också.

Det blev en smärre omväg, i tid iallafall. Ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle missa prisrepetitionen på slottet i Vadstena. Jag hann, precis. Jag sprang upp för de 503 trapporna till Rikssalen, försökte säga hej till folk men var så anfådd att jag inte fick fram mer än några stön och stånk.
Pontus Enhörnig, kvällens moderator, berättade för oss att vi skulle ställa oss på scenen när vår nominering kom upp på skärmen. Eh, ja. Vi förstod så långt. Sedan var repetitionen klar, tog typ 5 minuter. Och jag som sprungit sååå!

Men Hugos isterband ligger i nu i kylskåp runt om i Kalmar. Lycka!