...och vi landade för länge sedan

De irländska fåren är vana vid trafiken, de går längs vägen och betar,
när man närmar sig drar de undan sina ben och väntar på att man
skall köra förbi, sedan går de ut igen. Kul.
Foto: Mattias Johansson


Förlåt för stiltjen här på bloggen. Men vadå? Jag har ju haft lite semester.
Visst, jag har jobbat ett par veckor sedan jag kom hem från Irland men man måste semestra lite extra från bloggen. (skyller jag på)

Lite bilder från irland tänkte jag också lägga in, någon gång, kanske imorgon.


Hur som helst.
Besöket på den sköna, gröna ön var fantastiskt, om än lite jäktigt. Det blev lite för mycket tid i bil, men så är det ju där.
Vi vaknade i Dublin, hämtade den LILLA (bra på de små vägarna) hyrbilen och gav oss genast av mot västkusten och Connemara. Ett stopp på Tullamore Dew Heritage för att kolla in lite härlig whiskeyhistorik och lunch. Sedan tog GPS:en oss på diverse villovägar och först efter typ fyra timmar i bilen (och bara 15 mil typ) kom vi fram till Galway. Vi käkade igen och gav oss av mot "vår hem" Clifden, långt ut på Connemaras kust. Fy faaan vad härligt det var att komma tillbaka. Torvdoften låg tung över gatorna och fiskmåsarna skriade, regnet silade lagom och kvällen gjorde sig påmind. Dags att leta upp et B&B. Vi hade tur: ett rum fanns ledigt på vårt favvoställe, The Arch. Längst upp med utsikt över bergen och viken in mot clifden.


Snyggt så det blöder i hjärtat.

Där bjöds vi på en musikkväll vi sent glömmer. Två grabbar spelade irländskt på en liten, varm pub och du gosse vilket drag det var. Och när sångaren, Micky Martin (!) skrattade åt sina egna skämt lät det så innerligt och störtskönt att ingen, INGEN, kunde låta bli att asgarva! Det blev helt galet. Violinisten tillika fantastiska gittaristen stod på scenen och spelade, stod utanför puben och spelade, stod på stolar och stod på baren, sparkandes glas omkring sig. Sååå skönt! Vi var lyckliga som barn på julafton när vi gick hem till vårt B&B.



Mera bil, mera hav, underbara berg, god mat och fantastikta vyer.
Näst sista dagen hade vi huvudbry. Det är ju så här att på Irland växer B&B som träd ur marken och det är aldrig några problem att få rum, även om det blivit typ trippelt så dyrt på senare år.
Men när vi kom tillbaka till Östkusten...Var det omöjligt. Hela dagen gick. När vi tillslut stannade i Malahide, utanför Dublin, sent på kvällen, hungriga, trötta, och inte hittade något B&B, fick vi ta in på Grand Hotell i Malahide, precis vid deras yatch club och tennis club. Fint som snus var det kan jag lova. Lyxigt och faktiskt inte så mycket dyrare än B&B. Eller ja, nästan dubbelt i och för sig...

Grand Hotell i Malahide.

En annan gosse ni nog känner var ju också på ön, han är lite flitigare än mig på bloggen och HÄR kan ni läsa om hans resa.