Bombgruppens robot i färd med att skjuta sönder en liten mojäng den
hittat i en väska mitt i Djurängen, Kalmar. Foto: Mattias Johansson
Jag läste kompisen Magnus Andersson´s blogginlägg på Snapper for lunch, om Londons poliskår kontra presskåren. På väg till jobbet (tidning i london) stannade han vid en olycka där en fotgängare omkommit, ja läs själva HÄR istället, plåtade en stund efter att ha presenterat sig för befälet på plats. Han korsar gatan och där står en annan polis, grabbar tag i kameran och konfiskerar den omgående. Man blir sååå trött.
Men visst är det så, polisen är alltid på hugget så fort man närmar sig. I torsdags hade vi ett litet, ganska odramatiskt bombdrama i Kalmar. Under en biljakt mitt i Kalmar riktade tre misstänkta rånare ett automatvapen mot polisen som då avbröt jakten. Senare hittade man rånarnas mitt i bostadsområdet Djurängen. Här hade rånarna bytt kläder i en trädgård och lämnat en väska under flykten. Polisen misstänkte att väskan innehöll en bomb så bombgruppen från malmö kallades in.
Hur eller hur, jag vet inte hur många gånger som polisen skrek på mig att hålla mig borta, trots att jag hela tiden höll mig utanför avspärrningarna. Varför, menar jag! Va fan skriker dom på mig för, sköt ert så sköter jag mitt jobb...
Brandmän däremot, är alltid hjälpsamma. Man får en helt annan access när man har med dem att göra, man får hjälp, information, glada tillrop. De kör en helt annan approach. brandmännen.
Det skall dom ha credit för. Naturligtvis finns det en och annan polis som är snäll och hjälpsam också, men de är bra sällsynta. I alla fall här i kalmar.
Bilden är från bombdramat i Djurängen, Kalmar. Fler bilder finns HÄR.
