Metallica-en besvikelse

Och så var det det där med Metallica... Jag lovade väl att berätta om den fantastiska spelningen i på Sonispherefestivalen i Hultsfred?

Det har dröjt, jag vet, men jag har ju semester och vill ägna mig åt fru och barn, sol och bad (fast det har det inte blivit), altanbygge, V8:an och välbehövlig vila.

Hursomhelst, hela dagen hade jag pinat mig fram på ömma fötter, fram och tillbaka mellan scenerna, utan att få sitta en endaste gång, igen rast på 21 timmar, men det gör inget när man har en Metallicaspelning att plåta senare på kvällen. Jag såg fram emot detta, jag menar, METALLICA, hur coolt är inte det! Det här rockar på bra! Det blir otroliga bilder-tänkte jag!

En timma innan start, direkt efter Primal Scream sprang jag till Hawaiiscenens vakt för att stå först vid dörren så jag kunde komma först in i fotodiket och välja plats. Jag väntade en och en halv timma. Det blev trängre och trängre, fotografer anlände i ganska stora trupper. Bakom mig stod Frank Julin, som till vardags har ett coolt jobb, brottsplatsfotograf åt polisen. Han är alltid också snabb på att komma in i diket så honom får man tävla lite med för att komma först, haha.
Jo, men visst är det lite så, lite tävling ändå.

Vakten framför den tunga järnporten till scenområdet, en grov, guldkedjeförsedd, svartmuskig karlfull av tatueringar och svart bakåtslickat hår tittade på min kamera och sa:
-Vad kostar dom? (kamerorna)
-En del, svarade jag.
-Jag vill ha dom.
-Om jag får komma in ensam till diket så OK, svarade jag med ett leende.

Det gick en liten stund, vakten stod fortfarande och stirrade på kamerorna och sen sa han:
-Jag skulle fortsatt att vara rånare, då hade jag haft råd...

Jag svalde lite lätt, begrundade möjligheten att jag hört fel, vilket jag inte gjort, och sedan backade jag nog ett steg eller två, och kramade beskyddande om mina grejor.
Rånare liksom, är det vanligt i securitybranchen? Jo, jag vet att det är det. En andra chans och det där. Det är ofta goa killar och den här vakten var hur cool som helst. Han höll stenhård koll på sin port.

Typ en halvtimma försent eller nåt kom dom då äntligen ut på scenen och jag var först på plats framför scenkanten, som är 185 cm hög. På mitten fanns en typ 1,5 meter bred lucka mellan alla ljusmaskiner och monitorer. DÄR kommer James och gitarristen eller basisten rocka fett mot mig tänkte jag och snodde åt mig platsen! Fy fan vad perfekt! Jag var lyrisk. Jag var förväntansfull.
Visst, min ena kamera var trasig, sökarens info var borta, fokuspunkterna syntes inte och det gick inte att se vad man ställt in för exponering. Men vad gör det, det är ju Metallica!
Jag satte in 320/5,6 har jag för mig och körde på det, manuell fokus.

Besvikelse!
Ut kommer ett trött, gammalt och skittrist band som bara gjorde sitt jobb och försvann.
Inte en enda gång rockade dom fett framme vid scenkanten, jo basisten och gitarristen var framme nån gång, och närmade sig kanten, men ingen show här inte. Inga böjda soloposer inför oss inte. Nä, nu gör vi vårt jobb och åker hem... Jag gjorde också mitt jobb och gick mot bilen, och på avstånd hörde jag extranummer och fyrverkerier. Inte en gugning kändes i marken.

Annat var det när Ozzy spelade, då gungade jävlar i mig hela samhället så det blev vågor på sjön Hulingen.