Perpignan 5

Tillbaka på hotell Kennedy efter ännu en dag i bildens tecken. Lite trötta efter den sena natten på Club Habana och La Poste. Låååång sovmorgon.
Frukosten nr 1 intogs på Canons lunchparty, snittar i det oändliga och vin till det, kan säga att vinet inte smakade bra till frukost, så vi gick vidare till ett fik och käkade frukost nr 2, macka och drack kaffe istället.

Peter Claesson roffar åt sig av snittarna.


Idag har vi sett en del riktigt bra material, kanske var höjdpunkten David Douglas Duncan´s bilder från Koreakriget. Bra, nära, starka. Brent Stirton´s reportage om masakern på Virungas bergsgorillor var en höjdare, säkert 50 bilder, färg. Här hänger bilderna i fantastiska lokaler, gamla kloster och kyrkor. Det finns så mycket att se. Dagarna räcker knappt till. Störst bilder har Pierre Gonnord. Det är serie porträtt, enorma, bra, de sätter igång fantasin. Göksin Sipahioglu´s bilder från 1968 var sköna, även att jag hade lite svårt att koncentrera mig just då, man ser ju bilder i det oändliga, till slut får man pausa. Det gjorde vi, gick ut i stan på lite fotosafari, gränd upp och gränd ner, skojade lite med ungarna, plåtade och bara mös så gott.

Soft fotografering i Perpignans gränder.




Fantastiska utställningslokaler.

Klockan tre var vi tillbaka på Palais des Congres för att lyssna på sympoiet om huruvida det finns en kris idag inom bildjournalistiken, panelen var nog rörande överrens om att så var fallet.
Gary Knight, från VII, menade på att förr fick fotograferna stora budgetar och mycket tid, vilket gjorde att de kunde resa till ett område där något "eventuellt" skulle hända. De kunde stanna där i veckor och arbeta fram ett kvalitativt, genomarbetat material.
Nu, skall fotografer på fyra dagar ta sig till Nepal, bestiga ett berg, plåta en story, skicka materialet, ta sig ner från berget igen och resa hem. På fyra dagar!! Och är dom inte kända så får dom betalt först i efterhand, vilket gör att de måste ligga ute med mycket pengar.

Robert Menard delgav sin tankeställning ungefär så här:
Förr ville, och hade fotografen ett behov av att berätta och visa sitt ställningstagande i ett ämne, nu är fotograferna fotografer för att det är ett fräckt yrke, för att få resa, mer eller mindre. Färre bildjournalister fotograferar för att det måste få berätta sin historia. Kanske stämmer, i synnerhet när det gäller stringers ute i världen. Har jag fel? Vad tycker ni? Vad har ni för tankar?

Gary Knight (VII) och Christian Salmon (CNRS) försöker lösa
problemet med den allt sämre bildjournalistiken.

Nu väntar lite mer ost och bröd på rummet, sedan en dush. Halv nio har vi reserverat bord nere vid torget. Bildvisning och ett besök på Canons fest som börjar efter bildvisningen ikväll.
Härligt, ni som inte varit här måste åka nästa år. Och ni som varit här innan också för den delen.

Hopp i dusch! Vi hörs.