Vägarna ja

För vetskap:
Att köra de typ 23 milen från Westport till Malahide (intill Dublin) tog oss över nio timmar!! Förstå så dåligt vägnätet på irland är. Nästan varje km står det gravstenar och kors intill vägen. Folk dör som flugor på vägarna där. Inte så konstigt. En genomsnittligt landsväg är lika bred som en fil här i sverige. Som en cykelväg ungefär och där skall man i 110 km/h mötas med en stadsjeep eller en gristransport. Tokiga är dom. Men EU pumpar ju in pengar nu för att hjälpa dom har jag hört. Behövs.

Nä, nu längar jag dit igen.

...och vi landade för länge sedan

De irländska fåren är vana vid trafiken, de går längs vägen och betar,
när man närmar sig drar de undan sina ben och väntar på att man
skall köra förbi, sedan går de ut igen. Kul.
Foto: Mattias Johansson


Förlåt för stiltjen här på bloggen. Men vadå? Jag har ju haft lite semester.
Visst, jag har jobbat ett par veckor sedan jag kom hem från Irland men man måste semestra lite extra från bloggen. (skyller jag på)

Lite bilder från irland tänkte jag också lägga in, någon gång, kanske imorgon.


Hur som helst.
Besöket på den sköna, gröna ön var fantastiskt, om än lite jäktigt. Det blev lite för mycket tid i bil, men så är det ju där.
Vi vaknade i Dublin, hämtade den LILLA (bra på de små vägarna) hyrbilen och gav oss genast av mot västkusten och Connemara. Ett stopp på Tullamore Dew Heritage för att kolla in lite härlig whiskeyhistorik och lunch. Sedan tog GPS:en oss på diverse villovägar och först efter typ fyra timmar i bilen (och bara 15 mil typ) kom vi fram till Galway. Vi käkade igen och gav oss av mot "vår hem" Clifden, långt ut på Connemaras kust. Fy faaan vad härligt det var att komma tillbaka. Torvdoften låg tung över gatorna och fiskmåsarna skriade, regnet silade lagom och kvällen gjorde sig påmind. Dags att leta upp et B&B. Vi hade tur: ett rum fanns ledigt på vårt favvoställe, The Arch. Längst upp med utsikt över bergen och viken in mot clifden.


Snyggt så det blöder i hjärtat.

Där bjöds vi på en musikkväll vi sent glömmer. Två grabbar spelade irländskt på en liten, varm pub och du gosse vilket drag det var. Och när sångaren, Micky Martin (!) skrattade åt sina egna skämt lät det så innerligt och störtskönt att ingen, INGEN, kunde låta bli att asgarva! Det blev helt galet. Violinisten tillika fantastiska gittaristen stod på scenen och spelade, stod utanför puben och spelade, stod på stolar och stod på baren, sparkandes glas omkring sig. Sååå skönt! Vi var lyckliga som barn på julafton när vi gick hem till vårt B&B.



Mera bil, mera hav, underbara berg, god mat och fantastikta vyer.
Näst sista dagen hade vi huvudbry. Det är ju så här att på Irland växer B&B som träd ur marken och det är aldrig några problem att få rum, även om det blivit typ trippelt så dyrt på senare år.
Men när vi kom tillbaka till Östkusten...Var det omöjligt. Hela dagen gick. När vi tillslut stannade i Malahide, utanför Dublin, sent på kvällen, hungriga, trötta, och inte hittade något B&B, fick vi ta in på Grand Hotell i Malahide, precis vid deras yatch club och tennis club. Fint som snus var det kan jag lova. Lyxigt och faktiskt inte så mycket dyrare än B&B. Eller ja, nästan dubbelt i och för sig...

Grand Hotell i Malahide.

En annan gosse ni nog känner var ju också på ön, han är lite flitigare än mig på bloggen och HÄR kan ni läsa om hans resa.

snart lyfter vi

och jämte oss vid incheckningen hade de sköna rockarna i The (int) Sound Conspiracy bråda dagar med att packa om för att klara vikten. Se dom i bildspelet från sonisphere. Nu: staropramen, mörka så klart.

Irland

Om en timma går bilen mot Skavsta flygplats för vidare färd mot den gröna ön, mot de vindpinade stupen vi cliffs of moher, till regnet, till den svarta ölen, ön där whiskyn är len och där männsikorna är helt underbara. Alla är gästvänliga, bjuder in till samtal, säger ursäkta på trottoaren och gärna bjuder på ett skratt eller två.

Irland, du sköna Irland!

Bilden är ju inte från irland förstås, men väl från sveriges svar på de irländska kusterna, Kullen i skåne, med sin fyr och sin vidunderliga utsikt mot Danmark.
Där var vi förra veckan. Kul.

Så nu försvinner jag några dagar! Hej så länge.

Metallica-en besvikelse

Och så var det det där med Metallica... Jag lovade väl att berätta om den fantastiska spelningen i på Sonispherefestivalen i Hultsfred?

Det har dröjt, jag vet, men jag har ju semester och vill ägna mig åt fru och barn, sol och bad (fast det har det inte blivit), altanbygge, V8:an och välbehövlig vila.

Hursomhelst, hela dagen hade jag pinat mig fram på ömma fötter, fram och tillbaka mellan scenerna, utan att få sitta en endaste gång, igen rast på 21 timmar, men det gör inget när man har en Metallicaspelning att plåta senare på kvällen. Jag såg fram emot detta, jag menar, METALLICA, hur coolt är inte det! Det här rockar på bra! Det blir otroliga bilder-tänkte jag!

En timma innan start, direkt efter Primal Scream sprang jag till Hawaiiscenens vakt för att stå först vid dörren så jag kunde komma först in i fotodiket och välja plats. Jag väntade en och en halv timma. Det blev trängre och trängre, fotografer anlände i ganska stora trupper. Bakom mig stod Frank Julin, som till vardags har ett coolt jobb, brottsplatsfotograf åt polisen. Han är alltid också snabb på att komma in i diket så honom får man tävla lite med för att komma först, haha.
Jo, men visst är det lite så, lite tävling ändå.

Vakten framför den tunga järnporten till scenområdet, en grov, guldkedjeförsedd, svartmuskig karlfull av tatueringar och svart bakåtslickat hår tittade på min kamera och sa:
-Vad kostar dom? (kamerorna)
-En del, svarade jag.
-Jag vill ha dom.
-Om jag får komma in ensam till diket så OK, svarade jag med ett leende.

Det gick en liten stund, vakten stod fortfarande och stirrade på kamerorna och sen sa han:
-Jag skulle fortsatt att vara rånare, då hade jag haft råd...

Jag svalde lite lätt, begrundade möjligheten att jag hört fel, vilket jag inte gjort, och sedan backade jag nog ett steg eller två, och kramade beskyddande om mina grejor.
Rånare liksom, är det vanligt i securitybranchen? Jo, jag vet att det är det. En andra chans och det där. Det är ofta goa killar och den här vakten var hur cool som helst. Han höll stenhård koll på sin port.

Typ en halvtimma försent eller nåt kom dom då äntligen ut på scenen och jag var först på plats framför scenkanten, som är 185 cm hög. På mitten fanns en typ 1,5 meter bred lucka mellan alla ljusmaskiner och monitorer. DÄR kommer James och gitarristen eller basisten rocka fett mot mig tänkte jag och snodde åt mig platsen! Fy fan vad perfekt! Jag var lyrisk. Jag var förväntansfull.
Visst, min ena kamera var trasig, sökarens info var borta, fokuspunkterna syntes inte och det gick inte att se vad man ställt in för exponering. Men vad gör det, det är ju Metallica!
Jag satte in 320/5,6 har jag för mig och körde på det, manuell fokus.

Besvikelse!
Ut kommer ett trött, gammalt och skittrist band som bara gjorde sitt jobb och försvann.
Inte en enda gång rockade dom fett framme vid scenkanten, jo basisten och gitarristen var framme nån gång, och närmade sig kanten, men ingen show här inte. Inga böjda soloposer inför oss inte. Nä, nu gör vi vårt jobb och åker hem... Jag gjorde också mitt jobb och gick mot bilen, och på avstånd hörde jag extranummer och fyrverkerier. Inte en gugning kändes i marken.

Annat var det när Ozzy spelade, då gungade jävlar i mig hela samhället så det blev vågor på sjön Hulingen.

Visa Pour L´Image i Perpignan-SNART DAGS

I Perpignans fantastiska utställningslokaler skall det tittas på bilder
dagarna i ända. Photo: Mattias Johansson 2008


Mr Canon, (Per Carlsson) jag och Expressens egen Jan Spångberg
myser på "La Poste". Photo: Mattias Johansson 2008

Photo: Mattias Johansson 2008

Äntligen har programmet för årets upplaga av Visa Pour L`image dunkat ner i min mailkorg. Det ser spännande ut, visst, mycket tungt och ledsamt förstås, men går man åt sidan, ut i periferin så hittar man också en del glatt. Lite humor och så sport förstås, och natur. De tre senare kategorierna brukar ju inte få de största lokalerna kanske.
Bland annat skall jag titta på:
Abbas
Walter Astrada
David Burnett
Francoise Demulder
Pascal Maitre
Steve McCurry
Zalmai
...och många, många fler!!

Inga svenska namn bland utställarna, men enligt Lars Dareberg kommer Johan Bävman ner eftersom han vann pris i World Press Photo. Kul.


En och annan workshop skall jag försöka hinna med, det gjorde jag
inte förra året... Photo: Mattias Johansson 2008


Och självklart blir det väl lite tid över för bad i klart, ljummet
medelhavsvatten...Här är det Marcus Funke som torkar i solen.
Photo: Mattias Johansson 2008

Jag fick verkligen blodad tand förra året i Perpignan! Jag har längtat hela vintern, våren och sommaren, och snart är det dags. Förra året var Macus Funke med, i år blir det Magnus Andersson från London, blir kul. Det är så in i ------ kul så jag kan bara säga:

ÅÅÅK MED!!!

Läs lite om förra årets Perpignanfestival HÄR.
eller HÄR.
Lite till här nedanför...
HÄR.
HÄR.
HÄR.
HÄR.
HÄR.
och HÄR också förresten.

Nu måste jag fortsätta med mitt semestrande. 3 dagar kvar till Irland.