Stanley Green framför kameran

Stanley Green i Perpignan.
Photo: Mattias Johansson

Jag har plåtat Stanley Green. Coolt tänker jag. Är det tänker du?
Ja.

Vart vi än gick i Perpignan verkade vi stöta på mannen med sjalen, den mystiska mörka mannen med skäggstubb och mustiga färger. Han ser hård ut, kall men ändå på något sätt utstrålar han värme, eller kanske trygghet mer. Mannen som plåtat i Afrika, sovjet, Chechenien, centralamerika, mellanöstern, och en massa ställen till. Mannen som ställt ut bilder på Visa Pour L´Image fler gånger än jag har tår, förmodligen.

Det var Stanley Green.
Jag har bara sett han på bild innan och tänkt att han inte är så gammal, även om han plåtade rockband i slutet av 70-talet, men visst är han till åren kommen, säkert de femtio.
Efter ett besök på Couvent des Minimes, samma tillfälle då vi träffade M9-mannen (läs här) träffade vi på Stanley Green, in person. Jag tvekade lite innan jag frågade om jag fick ta ett porträtt på honom. Han tittade förvånat men pliktskyldigt upp på mig, nääää du Stanley (tänkte jag, men sa något annat på engelska) nu får du allt kämpa lite, look straight into the lens!
Det gjorde han till slut. Lite kall blick, färger, skäggstubb och en känsla av "kom inte för nära, då jävlar". Man blir väl sån av att plåta allt det där han plåtat och sett. Kall liksom, fast varm...

Jag har precis beställt hans bok Open Wound. Gör det du med.